Fotografen Leif Till Galleri

Det är väl lite pretentiöst att kalla sig för fotograf bara för att man
envisas med att alltid släpa med sig en kamera, men det är väl så det
är.
När jag var kanske 12-13 så fick jag följa med pappa till mörkrummet
och hjälpa till att vaska bilder och ungefär då började jag väl också
använda en enklare lådkamera.
I gymnasieåldern kom jag i kontakt med en kamrat som tog mig till en
annan nivå. Under en liftartur ned på kontinenten lånade han mig en
tvåögd spegelreflexkamera (själv hade han en hasselbladare ) och efter
det var det ingen lådkamera längre som gällde och året efter
producerades åtskilliga kontaktkopior (6×6) på lumparlivet och
grabbarna på luckan. Så småningom blev det mörkrum med
förstoringsapparat i en skrubb på övervåningen i vårt hus.
Sedan som vuxen och med egen familj försökte man ordna nån stans
att rigga upp utrustningen, men i Bromölla blev det att man utnyttjade
fotoklubbens mörkrum.
Vad är det då som fastnat på mina bilder? Något särskilt
intresseområde ? – Nej, det är väl snarast så att jag använt kameran
istället för att föra dagbok över mitt liv, dokumenterat det jag mött,
hålla fast och förmedla upplevelser och känslor, inte med tanke på
någon internationell publik utan mer för egen eller mina närmastes
skull. Förhoppningsvis kan någon enstaka bild tilltala eller väcka
intresse även utanför den kretsen. Om inte så har jag i alla fall haft lite
roligt på vägen !